I familjen Wahlström har vi alltid haft hund. Alltid.

När jag föddes hade mormor och morfar 3 hundar: collien Zenta och de japanska spetsarna Meisoo (Sosan) och Mikata (Lillen).

När jag var 8 eller 9 köpte mamma och pappa vår familjs första hund; en Old English Sheep Dog vid namn Cute and Mine (Cutie).

Flera år senare var det sen dags för mamma att ta sig an blandrasen Pricken (rottweiler, bearded collie, varghund).

Själv gjorde jag uppror och skaffade mig 2 katter när jag flyttade hemifrån. Inte för att jag nödvändigtvis är särskilt förtjust i katter (för det är jag inte) utan för att jag ville ha sällskap men inte ansåg mig att ha tiden till att ta ordentlig hand om en hund. Katter sköter sig själva och bekymrar sig inte så mycket över om matte är borta 4 eller 6 timmar hemifrån.

Men hur härliga katterna än var (på sitt katt-sätt) så har längtan efter en egen hund alltid spökat i bakhuvudet på mig. Frågan var bara hur det skulle vara möjligt för mig att ensam ta hand om hunden?

Med tiden så förflyttade sig tankarna på en egen hund från bakhuvudet till, ja egentligen expanderade tankarna så att de fyllde hela mitt huvud större delen av dagarna och nätterna. Mot slutet av 2012 var jag så hund-sugen att jag på fullaste allvar smidde planer om att stjäla min grannes fina schäfer. Som tur var så blev planerna aldrig mer kreativa än "om jag kommer springande bakifrån och snor åt mig kopplet så hinner de aldrig ikapp mig".

Min längtan dryftades ofta vid det Wahlströmska fikabordet och så en söndag i maj i år så tröttnade till slut min arma moder på mitt gnäll och slängde ur sig: "Jamen det var då ett j*vla tjat, så skaffa dig en hund då!"

Helt plötsligt så insåg jag att alla de saker som tidigare lagt hinder för mitt hundinköp inte längre var aktuella; jag har ekonomin för att ta väl hand om en hund, jag bor i ett extremt hundvänligt område, jag har flexibla arbetstider med möjlighet att arbeta hemifrån OCH jag får ta med mig hunden till jobbet.

Jag bestämde mig på en millisekund; jag ska bli hundägare! Men vad ska det bli för ras?

Jag har alltid haft en förkärlek för stora hundar; ser jag en rottweiler, schäfer eller rhodesian ridgeback så dreglar jag nästan av avundsjuka. Men var de verkligen den optimala rasen för mig? Min kärlek grundas enbart på utseende snarare än kunskap om raserna. Efter en diskussion om personlighet och behov med min kloka mamma så kom vi fram till att följande kriterier skulle uppfyllas:

-Storlek större, ingen dammråtta i koppel här inte

-Lurvig päls, hunden ska vara kramvänlig och kunna värma frusna mig om vintern

-Inte kräva alltför mycket motion, matte är lat

-Barnvänlig, syrran har en son på 4 och hade då en bäbis på väg (bäbisen är nu född och blev en pojke)

-Inte kräva alltför mycket grooming, som sagt matte är lat

Med dessa kriterier uppställda dök 3 raser upp i huvudet på oss: Berner sennen, Leonberger och Newfoundlandshund.

Nu startade det stora googlandet; bilder, texter, rasbeskrivningar, rasbloggar m.m Berner sennen föll bort pga ganska mycket rasspecifika sjukdomar om jag minns rätt. 2 raser kvar och omöjligt att välja.

Slutligen så föll det sig så att jag först hittade njuffevalpar till salu, och otålig som jag är bokade jag genast in mig för att komma och inspektera de små liven.

Den 1 juni 2013 hämtade jag sedan hem min alldeles egna, bedårande söta, 8 veckor gamla lilla, svarta ulltuss - Fjodor. Denna blogg kommer att handla om honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu sitter vi på tåget mot Västerås. Fjodor ska hänga med sin "mormor" eftersom matte ska på bröllop i helgen. Han ser inte skitpepp ut men han är det! Lovar. ...

Fjodor tar igen sig lite på tunnelbanan innan valpkursen.

Efter att ha varit med Fjodor till veterinär och djursjukhus 2 gånger inom loppet av bara några veckor kan man lugnt påstå att mina nerver är på helspänn när det gäller kommentarer om min hunds utseende eller beteende. I morse, på väg till hunddagis,...

Så här trött blir man av att vara på dagis hela dagen. .