Efter att ha varit med Fjodor till veterinär och djursjukhus 2 gånger inom loppet av bara några veckor kan man lugnt påstå att mina nerver är på helspänn när det gäller kommentarer om min hunds utseende eller beteende. I morse, på väg till hunddagis, blev jag stoppad av en kvinna som frågade om Fjodor hade gjort illa bakbenet. Hon hade reagerat på att det såg konstigt ut när han gick. Jag hade inte märkt något konstigt med honom på hela morgonen men när hon nu påtalade det fick jag erkänna att det nog faktiskt såg konstigt ut. Hundra tankar for genom huvudet samtidigt; behöver jag åka till sjukhuset direkt? Hur ont verkar han ha? Räcker det att boka tid hos veterinär? Ska jag skippa dagis och ta med honom till jobbet?
Medan tankarna snurrade i skallen så fortsatte vi ändå fram mot dagis och helt plötsligt får Fjodor syn på en tax längre bort. Helt plötsligt är den konstiga gångstilen som bortblåst och min vanligtvis så sävliga hund får en jäkla fart under fötterna!
Jag andas ut för stunden men är fortfarande vaksam på hans rörelsemönster. Väl framme vid dagis så studsar Fjodor runt som en lurvig gummiboll med bästisen Wilmer och både jag och dagisfröknarna konstaterar att han förmodligen bara haft ett sovande ben eller liknande.
Det är bara att konstatera att det är tur att jag inte har barn - om jag är såhär hönsig och paranoid med min hund, hur skulle jag inte vara med en unge??

Så här trött blir man av att vara på dagis hela dagen. .